Pärlornas

Jag tror alla hade läst boken till vår träff den 29 september och några hade också lyssnat på Michael Nyqvists sommarprat. Alla var nog ganska överens om att vi inte blev så fängslade av boken, däremot av sommarpratet. Vi tyckte att boken började lite trögt och saknade flyt eller om man upplevde det så för att språket var lite korthugget. Boken växer i alla fall mot slutet. Historien som Michael berättar om uppväxten, när han får veta att han är adopterad och sedan sökandet efter sina biologiska föräldrar är ganska vemodig och det känns som det finns många frågor kvar när boken slutar. Oskrivna kapitel kanske?

Vi hade en trevlig kväll (trots att värmen hade löpt amok i mina element) med mycket prat, mat och vin med italienskt tema eftersom Michael Nyqvist hittade delar av sin rötter i Italien. 

Nu laddar vi för nästa helg med cyckeltur, ont i baken, diktläsning och förhoppningsvis många skratt. 

/ Kia